Man får dom barn man orkar med...

Men nu orkar jag snart inte mer!!!!
Krupp - ok, det kan jag hantera
Astman - javisst!! Vi har all medicin och utrustning som man får plats med i ett hem
Men att lägga till feberkramper på det... känns som det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag är i enormt behov av kontroll och det kan jag säga att det har man INTE då ens lilla älskade unge vänder upp ögonvitorna och krampar i famnen på mig!

Så i natt har alltså Vilmer och jag tagit oss en tur med ambulansen till Huddinge sjukhus... Det var så galet läskigt, trodde helt ärligt att ungen skulle dö på britsen i ambulansen, han bara låg och hoppade och skakade där.. Dålig syresättning hade han också, troligtvis pga hyperventilering.

Fick inhalera i ambulansen, men att sätta en mask över ansiktet på en liten skrutt som är så blek och lite smått lila på läpparna och naglar gjorde bara att jag blev ännu mer övertygad om att han skulle dö, där och då.. i ambulansen - fastspänd på en kall brits med mamma sittandes bredvid, helt utan förmåga att göra något för honom.. Kunde inte ens ha han i famnen!!
(Behöver jag lägga till att det rullar lite tårar på kinden då jag skriver det här?)

MEN, det gick ju bra förstås!! Och med många bra, kloka samtal från BVC sköterska och kollegor som har erfarenhet av detta så förstår jag att det inte är så att barnen dör av det här tillståndet.. man bara tror det (vittnar båda om..) Jag förstår det när jag försöker tänka rationellt, men det är inte alltid så lätt.. Kan väl utan att överdriva säga att känslorna har legat utan på huden idag, gråtit floder vid flera tillfällen - fina samtal från vänner som får allt att brista, varma kramar som gör att jag gråter så jag nästan hulkar vid lunchbordet. Som sagt... aningens känslig, men det blir nog bättre bara jag får sova lite.

Och för att sluta prata om mig, jag har ju varit frisk hela tiden (jag vet, är lite ego). Vilmer är helt som vanligt igen, äter penicillin för en elak öroninflammation och vi är väldigt hårda med Alvedonet från och med nu (hans temp får tydligen inte under några omständigheter överstiga 38 grader de närmaste tre till fyra åren, sen ska det visst ha växt bort) Men för Vilmer har det här aldrig hänt..

Alvin däremot håller på att bearbeta det hela, för den lilla stackaren vaknade ju mitt i allt ståhej och fick vinka av mig och V då vi åkte iväg.. han pratar om när jag och Vilmer åkte ambulans och att han blev rädd då - lilla plutten!! Sen minns han visst att han själv gjort det också för mitt i allt detta bearbetande så började han prata om att Vilmer fick gå in genom en annan dörr än vad han och pappa fick göra då han åkte ambulans. Händelsen var det första han pratade om i morse och det sista innan han somnade tätt intill sin mormor.

Oj, uppsatsläsning... nåja, kan sammanfattas på ett sätt: Jävla skit!!!!!